Krönika: Europa öppnare mot omvärlden.

Det är tidig lördagsmorgon på ett hotell i utkanten av Amsterdam. Sista dagen av förhandlingar ska just inledas för Europas unga liberaler, och vi kan konstatera att det är ungefär som det brukar. Den finska delegationen har stått i kongresshallen och väntat i fem minuter när vi svenskar dyker upp. Fem minuter senare trillar tyskarna in tillsammans med diverse nordeuropéer för att ägna någon halvtimme med ett par kaffekoppar och oss, i väntan på sydeuropéerna. Tid är ett relativt begrepp, och man behöver inte åka så långt för att inse det.

När det handlar om tidpassning kan man dra ganska tydliga gränser över europakartan. Om orsakerna tvistar de lärde, men när allt kommer till kritan spelar det inte så stor roll. Det viktigaste är att vi är på plats allihopa. Att vi samlats i Amsterdam för att diskutera vår gemensamma framtid. Och om framtiden är vi mycket mer överens än om klockan nio verkligen innebär nio, eller snarare halv tio.

När vi pratar om EU i Sverige hamnar vi lätt i en vi-mot-dom-diskussion där ”vi” är Sverige och ”dom” är alla andra länder i EU som vill något annat. Det är lätt att plocka billiga poänger på det viset, men alla som faktiskt försökt diskutera med människor från andra delar av Europa vet att det inte är så enkelt. Förhoppningsvis inser man dessutom att de som vill påskina att världen är så svart-vit kan åstadkomma mycket mer otrevligheter än ett enda knasigt beslut i Europapartlamentet. Det som är en realitet när det handlar om tidpassning är raka motsatsen när vi väl börjar prata sakfrågor.

När jag gick på gymnasiet hade vi en lokal styrelse. Ni vet en sådan där som skolministern nu av någon outgrundlig anledning vill tvinga alla landets skolor att avskaffa – oavsett om skolorna vill det eller ej. I vår styrelse hade vi elevmajoritet. Enligt det där vi-mot-dom-tänket borde ju rimligtvis eleverna ha styrt och ställt som de ville. Men, och det kanske kommer som en överraskning för någon, eleverna tyckte inte likadant. Och det gjorde inte lärarna heller. Följden blev att den enda votering som genomfördes på något av styrelsens möten – och som otroligt nog handlade om en läskautomat – avgjordes genom att några av eleverna tillsammans med några av lärarna fick majoritet.

Det kanske inte är helt lätt att förklara hur ett beslut om en automat för kolsyrade drycker kan vara ett talande exempel i EU-frågan, men jag ska i alla fall försöka.

När företrädare från EU:s länder möts i Europaparlamentet kommer man från vitt skilda partier. Där enas svenska liberaler med tyska och spanska, medan danska socialdemokrater röstar med sossar från Frankrike och Storbritannien. Det blir aldrig något ”vi” mot ”dom”. Det blir inget Sverige mot resten av världen. Liksom det aldrig blev lärare mot elever i den lokala styrelsen heller.

När CUF driver en kampanj för ett Europa som är öppnare mot omvärlden. När vi kritiserar tullmurar och jordbrukssubventioner. När vi strider för ett Europa där de folkvalda ska få mer makt på bekostnad av tjänstemän och regeringssändebud. Då gör vi det tillsammans med massor av andra ungdomar där ute. Och det vi åstadkommer kan kanske en dag märkas långt utanför Europas gränser. Vi måste i alla fall tro det, alternativet vore att ge upp. Inte ens gå på mötet. Och det är ju mycket sämre än att vara någon halvtimme sen.

//Johan Pettersson