MYT 5: Fri handel gör att västerländska företag slår ut den inhemska, lokala marknaden.

MYT 5: Fri handel gör att västerländska företag slår ut den inhemska, lokala marknaden.
SANNING: Fri handel och marknadsekonomi gör att företag i u-länder får vara med och spela på samma marknad. I en marknadsekonomi med likvärdiga regler och fri konkurrens får de som vill chansen att starta sitt företag, agera och handla på lika villkor. Exempel ovan visar att det är länder med öppenhet som utvecklas snabbast, inte länder med skydd för inhemsk produktion. Konsumenter i u-länder med skyddad inhemsk produktion får betala mer för varorna än om konkurrens funnits.

Fri handel innebär att du som konsument och inte staten bestämmer vad du har möjlighet att köpa för varor och att dessa varor inte ska ha en extra avgift just för att de passerat en landgräns. Människor måste själva få bestämma över det vi konsumerar. Och jag kan handla varor som jag inte hade kunnat producera själv. Genom att producera och handla med andra så skaffar man också varor till sig själv, Det är kärnan och essensen av fri handel. Genom handel utvecklas länderna, kan höja sin levnadsstandard och förbättra sina sociala villkor.

//Kampanjteamet

MYT 4: Frihandel skapar ett A & B-lag

MYT 4: Frihandel skapar ett A & B-lag på marknaden där fattiga länder tvingas till att teckna avtal med företag i den rika världen.
SANNING: Man skriver aldrig under ett avtal man förlorar på. Avtal skrivs alltid under av parter där båda tjänar på det. Företag i västvärlden ser fördelar och företag i mindre utvecklade länder tjänar också på bilaterala avtal där de får en ny affärspartner, en ny exportmarkand eller en ny möjlighet till handel. Snarare är det så att de mindre utvecklade länderna lyfts upp en division och får vara med och spela.

Dessutom sker oftast u-länders handel med andra u-länder. Runt 40 % av u-ländernas industriexport går till andra u-länder. U-länder utgör en fjärdedel av den globala ekonomin men bär 40 % av de globala kostnaderna för tullavgifter. Anledningen till detta är att tullavgifterna mellan u-länderna är betydligt högre än dem gentemot i-länderna.

//Kampanjteamet

Kontrasternas Indien

Visst hade jag hört att Indien är ett kontrasternas land men aldrig kunde jag tro att det fullt ut fanns ett ställe i denna värld där fult blandas med vackert, rikt med fattigt, hemskt med underbart på ett sådant sätt som det görs i Indien.

Runt de stora vita lyxhotellen reser sig murar, ovanpå dem, taggtråd. På andra sidan muren ligger människor och sover på trottoaren. Bara några meter därifrån sitter en kvinna och diskar sina kastruller utanför den lilla lerhyddan där familjen bor. Bakom den lilla byn av hyddor tornar ytterligare ett hotell upp med väggar vita som marmor, ännu inte nedsmutsad av avgaser och dammoln. Färgglada saris blandas med söndertrasade höftskynken, rostiga cyklar med glänsande jeepar. Hundra meter bort från Armani-butiken står män som desperat försöker sälja bananer och trummor till turister.

Kontrasterna gör att landet ser levande ut för en utomstående. Men bakom kontraster ligger inget annat än problem. Miljontals indier lever under förtyck från det egna folket. Klasskillnaderna är extrema.

Kastsystemet är ett uråldrigt påfund, ett sätt att dela in människor i en strikt hierarki efter klass och arbete. Man föds in en kast och det enda sättet att ta sig upp är att leva ett bra liv, samla på sig god karma, och förhoppningsvis återfödas i en högre kast.

Daliterna, ”de oberörbara”, miljontals människor som inte räknas till någon kast alls är de som har det allra värst. Daliterna utsätts ofta för trakasserier och våld av de ur högre kaster. Enligt en indisk människorättsorganisation mördas varje timme två daliter , tre dalitiska kvinnor våldtas, två daliter misshandlas och två dalitiska hus bränns ner. De bor avskilt i egna byar för att inte andra ska behöva ha att göra med dem. De har sällan pengar nog att skicka sina barn till skolan, vilket gör att klyftorna mellan fattiga och rika bara växer med tiden.

På flygplanet på väg hem från Indien satt jag bredvid en man som berättade om sitt livsöde för mig. Han var född i en låg kast. Han var dock en av de lyckliga från de riktigt låga kasterna som klarade sig genom studierna och blev civilingenjör i bioteknologi. Han var medveten om att hans kasttillhörighet skulle medföra problem när han skulle söka sig ut i arbetslivet. Trots att staten har infört särskilda kvoter för lågkastiga uppfylls de sällan, ofta med argumentet att få lågkastiga har vad som krävs för arbetet.

Den här mannen kunde på grund av sin kasttillhörighet inte få något arbete i Indien trots att han varit toppstudent på universitetet. Han sökte stipendium på olika universitet i USA och blev antagen till flera. Nu när jag träffade honom var han på väg hem till USA igen, efter ett besök i sitt hemland.

När jag hörde denna man berätta om sitt liv, insåg jag för första gången på riktigt hur hemskt kastsystemet är och hur omöjligt det är för människor ur lägre kast att jobba sig uppåt.

Indien är ett fantastiskt land utifrån sätt, men ser man efter noggrannare inser man vad som döljer sig under ytan. Ett system nog så hemskt som Apartheid i Sydafrika, bara inte lika uppmärksammat utifrån.

Att kastsystemet en dag kommer att försvinna, är många indiers dröm. Många ur låga kaster försöker undvika systemet genom att konvertera till kristendom eller islam. Tyvärr hör inte längre kastsystemet endast till hinduismen utan det är djupt inrotat i hela samhället och det finns inget sätt att fly det.

I Indiens författning är diskriminering på grund av kast sedan länge förbjudet. På gatan märks dock inte detta. Daliterna har dock börjat organisera sig och använda sig av sin rösträtt för att hävda sina rättigheter. Problemet är att de som sitter på makten kommer från högre kaster, de är inte lika angelägna om att se sina privilegier som hög status och billig arbetskraft försvinna. Dalitrörelserna motverkas hårt. I en rapport från en människorättsorganisation berättas att poliser våldtagit dalitiska kvinnor för att lära deras män och bröder en ”läxa” och inse farorna med att kräva minimilöner eller göra anspråk på att få tillbaka mark.

Daliterna har det svårt. Jag vill dock tro att kastsystemet någon gång i framtiden kommer att höra till historien. Och jag tror att med Indiens ekonomiska framsteg kan detta ske.
En öppen ekonomi tror jag kan vara ett stort hjälpmedel i bekämpningen av kastsystemet. De utländska företagen och investerarna bryr sig inte, till skillnad från de inhemska, om kasttillhörighet när de anställer personal.

Indien är verkligen kontrasternas land. Kontraster som gör landet så vackert men samtidigt så hemskt. Kastsystemet måste bekämpas. Detta är något som vi måste hjälpa till med. Genom öppna gränser för handel och ökad uppmärksamhet från västvärlden kan detta skyndas på. Det är här vi spelar roll. Människor utifrån som vågar och vill. Människor som genom engagemang kan rädda liv och strida för rättigheter. Genom en öppnare värld öppnar vi även möjligheter.

//Josefine Bonnevier

Vad CUF gör!

Solidariteskomittén arbetar med att utveckla och stötta ungdomar i utvecklingsländer. Vi har sedan 70-talet en fond som finns som stöttning till ungdomar i världen som behöver hjälp. Vi gör det genom olika typer av projekt eller ren praktiskt hjälp. Senat vi tog pengar ur fonden var att hjälpa två flyktingar i Sverige som inte fick ordenliga matkuponger att äta för. I sverige! Vi behöver mer solidaritet i sverige också men som många gånger glöms bort.

CUF har genom solidaritetsarbete byggt upp en skola i Namobia från grunden genom elsjälar både i från Sverige och Namibia. Idag är skolan självgående och vi har sedan många år lämnat det arbetet bakom oss. Vi har dock besökt skolan för att se hur det går. Självklart är vi nyfikna. CUF:s solidaritetsarbete handlar just om att får projekten att bli bestående och självgående. Vi vill inte skapa ett beroende av oss, västvärlden är många gånger bra på att skapa beroende vilket vi inte vill.

Kommittén arbetar rent praktiskt med att starta upp och driva olika projekt framåt. Senast har vi arbetat tillsammans med ungdomar i vitryssland som arbetar oppositionellt i den diktaturen. Projektet är dag avslutat och vi har nu fokurerat på ett projekt i Mbekweni, en kåkstad utanför Kapstaden i Sydafrika. Vårt mål är alltså att driva praktiskt politik på plats och ifrån Sverige.

Migrera mera!

EU-komissionen uppskattar att varje år försöker tiotusentals illegala flyktingar från Afrika ta sig över från bland annat Marocko till Spanien för att söka efter lyckan och välståndet inom EU:s trygga murar. Att det är en riskfylld resa och att många försök har haft fatal utgång har nog inte undgått den som följer nyheterna kontinuerligt.

Att en människa som flyr från fattigdom och krig tillskrivs epitetet "illegal" är förargligt i mina ögon. Speciellt när man samtidigt talar om ett Europa som är i behov av ökad arbetskraftsinvandring för att kunna försörja framtida generationers pension.

Jag var själv nyligen i södra Spanien och såg på lokalnyheterna att man hade satt ihop team bestående av bland annat läkare för att hjälpa de nyanlända flyktingarna med medicin, näring och vätska. Även om det var hemskt att se dessa utmattade människor så var det ändå vackert med den medmänsklighet och solidaritet som de här spanjorerna visade. Och längs alla större turiststråk mötte man en och en annan "clandestino" som ville pracka på mig allt från solglasögon, CD-skivor, smycken... you name it. Självfallet är det tragiskt att människor tvingas till att arbeta i svarta sektorer, men poängen är att det här är företagsamma människor som vill arbeta och tjäna pengar för att försörja sig själva och sina familjer.

Icke att förglömma är att mellan 1869-1910 lämnade en miljon människor Sverige för att starta ett nytt liv på andra sidan Atlanten. Migration är för övrigt något som människan har ägnat sig åt redan under sin förhistoria när tillgången till vatten och bördgia jordar tog slut. Varför ska inte de här människorna få samma chans på ett säkert och lagligt sätt?

Enligt FN bor 100 miljoner människor i ett annat land än i det de föddes i. Globalisering innebär inte bara ökad rörlighet över gränser av varor, kapital och tjänster utan också av människor. Följaktligen anser jag att EU borde verka för en mer liberal och human migrationspolitik där alla människor ses som tillgångar istället för bördor.

Det är dags att visa att man tar globaliseringen och alla dess aspekter på allvar.

Besök gärna min vanliga blogg»

Med vänlig hälsning
Nina Nylander

Frihandel som vägen till fred

När jag blev tillfrågad om jag vill skriva en artikel om frihandel tvekade jag inte en sekund. Det är sannerligen ett välkommet initiativ i ett Sverige där frihandel jämställs med utsugning, exploatering, miljöförstörelse och barnarbete. Helt rätt av CUF. Det finns mycket att skriva om frihandels effekter på samhället och ekonomin, men jag kommer att koncentrera mig på frihandels betydelse för att stävja militära konflikter.

Frågan om hur fred skapas har många tänkare grubblat över. Inte minst har det varit en tvistefråga för de två viktigaste skolorna inom internationell politik, Realismen och Liberalismen. Realister hävdar att det inte går att skapa en fredlig värld, det är bara en dröm som aldrig kommer att förverkligas. Den före detta amerikanska presidenten Woodrow Wilson (hade ämbetet mellan 1913 och 21) blev ett namn för denna idealism, än idag hörs begreppet ”Wilsonian” i den amerikanska debatten om politiker som inte inser att en harmonisk värld är ouppnåelig.

Liberaler vänder sig emot denna pessimistiska syn. Istället pekar liberaler på exempel efter exempel på stater som lever sida vid sida utan en tanke på att kriga mot varandra. En forskare, Magnus Ericson, på Malmö högskola har belyst relationerna mellan Sverige och Norge som visar hur det inte finns ens i sinnevärlden att inleda militära aktioner.

Olika liberala falanger sätter olika fokus på nyckelfaktorer för fred. Demokratiskt styrelseskick, kulturella band och internationella institutioner är sådant som diskuteras. Frihandeln är främst nyliberalismens bidrag till den liberala skolan. Genom att länder köper saker av varandra skapas ett ömsesidigt beroende mellan staterna som innebär att en skada på den ena staten även skadar den andra. Om till exempel Danmark skulle drabbas av en militär konflikt så skulle även Sverige ta skada eftersom vi exporterar varor och tjänster till danskarna. För allas ekonomiska trygghet så skulle krig undvikas, man skadar inte den man har affärer med.

För den som studerar historien är nyliberalers argument om frihandel en oerhörd tyngd, det finns få exempel på undantag. Dessutom skapar de fria gränserna ett närmande mellan nationer som ingen annan kraft kan mäta sig med. Se bara på Mellanösternkonflikten, de bästa, eller minst dåliga, åren var på nittiotalet när Israel i stor utsträckning tillät palestinier att komma över gränsen och jobba. På detta sätt skapades ett beroende, både för israeler som behövde arbetskraften och för palestinier som kunde försörja sig på egen lön. Under den perioden minskade våldet, de palestinska myndigheterna fick till och med kritik från människorättskämpar för att man gick för hårt fram mot Hamasanhängare. Samma sak på den israeliska sidan, de politiska ortodoxa krafterna pressades tillbaka och de liberala idéerna vann mark. Det är bland annat därför som den israeliska muren är beklaglig för en liberal, den omöjliggör alla tankar på fred genom kontakter på gräsrotsnivå.

Slutligen, det råder ingen tvekan om att frihandel är ett utmärkt sätt att skapa fred mellan stater. CUF:s engagemang för frågan är viktigt och ska uppmuntras. Som liberal är det självklart att argumentera för frihandel, inte bara för ekonomins skull utan även för fredens. En värld där alla länder handlar med varandra är en mer fredlig värld.


//Bassem Nasr
26-årig centerpartist från Malmö
Förutom politiken är jag intresserad av fotboll, snabba bilar och är ett Seinfeld-fan.
Min blogg är nyligen återstartad, det finns på bassemnasr.blogspot.com

Krönika: Europa öppnare mot omvärlden.

Det är tidig lördagsmorgon på ett hotell i utkanten av Amsterdam. Sista dagen av förhandlingar ska just inledas för Europas unga liberaler, och vi kan konstatera att det är ungefär som det brukar. Den finska delegationen har stått i kongresshallen och väntat i fem minuter när vi svenskar dyker upp. Fem minuter senare trillar tyskarna in tillsammans med diverse nordeuropéer för att ägna någon halvtimme med ett par kaffekoppar och oss, i väntan på sydeuropéerna. Tid är ett relativt begrepp, och man behöver inte åka så långt för att inse det.

När det handlar om tidpassning kan man dra ganska tydliga gränser över europakartan. Om orsakerna tvistar de lärde, men när allt kommer till kritan spelar det inte så stor roll. Det viktigaste är att vi är på plats allihopa. Att vi samlats i Amsterdam för att diskutera vår gemensamma framtid. Och om framtiden är vi mycket mer överens än om klockan nio verkligen innebär nio, eller snarare halv tio.

När vi pratar om EU i Sverige hamnar vi lätt i en vi-mot-dom-diskussion där ”vi” är Sverige och ”dom” är alla andra länder i EU som vill något annat. Det är lätt att plocka billiga poänger på det viset, men alla som faktiskt försökt diskutera med människor från andra delar av Europa vet att det inte är så enkelt. Förhoppningsvis inser man dessutom att de som vill påskina att världen är så svart-vit kan åstadkomma mycket mer otrevligheter än ett enda knasigt beslut i Europapartlamentet. Det som är en realitet när det handlar om tidpassning är raka motsatsen när vi väl börjar prata sakfrågor.

När jag gick på gymnasiet hade vi en lokal styrelse. Ni vet en sådan där som skolministern nu av någon outgrundlig anledning vill tvinga alla landets skolor att avskaffa – oavsett om skolorna vill det eller ej. I vår styrelse hade vi elevmajoritet. Enligt det där vi-mot-dom-tänket borde ju rimligtvis eleverna ha styrt och ställt som de ville. Men, och det kanske kommer som en överraskning för någon, eleverna tyckte inte likadant. Och det gjorde inte lärarna heller. Följden blev att den enda votering som genomfördes på något av styrelsens möten – och som otroligt nog handlade om en läskautomat – avgjordes genom att några av eleverna tillsammans med några av lärarna fick majoritet.

Det kanske inte är helt lätt att förklara hur ett beslut om en automat för kolsyrade drycker kan vara ett talande exempel i EU-frågan, men jag ska i alla fall försöka.

När företrädare från EU:s länder möts i Europaparlamentet kommer man från vitt skilda partier. Där enas svenska liberaler med tyska och spanska, medan danska socialdemokrater röstar med sossar från Frankrike och Storbritannien. Det blir aldrig något ”vi” mot ”dom”. Det blir inget Sverige mot resten av världen. Liksom det aldrig blev lärare mot elever i den lokala styrelsen heller.

När CUF driver en kampanj för ett Europa som är öppnare mot omvärlden. När vi kritiserar tullmurar och jordbrukssubventioner. När vi strider för ett Europa där de folkvalda ska få mer makt på bekostnad av tjänstemän och regeringssändebud. Då gör vi det tillsammans med massor av andra ungdomar där ute. Och det vi åstadkommer kan kanske en dag märkas långt utanför Europas gränser. Vi måste i alla fall tro det, alternativet vore att ge upp. Inte ens gå på mötet. Och det är ju mycket sämre än att vara någon halvtimme sen.

//Johan Pettersson